Mamma och Pappa skulle jag kalla dem sa de på en gång. Det kändes helt fel. Jag hade ju en mamma och en pappa som jag "skvallrat bort". Jag ville inte säga det. Kunde inte förmå mig. Ville inte säga förnamnen heller. Sade så lite som möjligt.
Pappa är präst i största frikyrkan i stan. Mamma jobbar nattdeltid på sjukhemmet och stöttar Pappa dessutom, spindeln i nätet i församlingslivet. De är "fint folk". Väl sedda. Prydliga. Ordentliga. Falska. De har två egna flickor fast de är äldre än mig och bara en av dem bor kvar hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar