Mamma hjälpte mig att packa väskan redan på torsdagen. Det gick fort för det fanns inte mycket att packa. Lite kläder bara, lite småprylar, några Starlet-tidningar.
Nu var det ju en "frivilligplacering" så vi visste ju i alla fall att vi skulle få träffas. Jag försökte låta bli att gråta. Mamma grät. Pappa satt bara vid köksbordet och tittade framför sig, tomt. Han var nykter, men det visste jag att han inte skulle vara senare på kvällen.
Fosterhemmet låg i grannstaden två mil bort bara. Socialsekreteraren pladdrade på om vilken trevlig familj jag skulle till. Jag hade ju träffat dem, trodde jag inte att det skulle bli bra? Det trodde jag inte, men jag sa inget,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar