Som om jag skulle ha lurat någon

När mamma kom in till mig på morgonen tog det inte många sekunder innan hon upptäckt att min säng var alldeles kissblöt. Hon var upprörd när hon sade åt mig att resa på mig och ta ur lakanen ur sängen. Jag gjorde som hon sa och stod där med kisslakanen i famnen när hon konstaterade att det var tur att hon satt plast på madrassen för säkerhets skull när hon fått en sådan Kiss-Lisa i huset. Jag rodnade.

Hon undrade hur det gått till och jag svarade att blöjan måste ha läckt på något sätt.

"Står du och ljuger för mig?"
"Nej."
"Men jag vet att du ljuger. Jag var inne och tittade till dig i natt och såg att blöjorna låg på golvet."
Oj. Hjälp. Vad skulle jag säga? "Jag måste ha tagit av dem i sömnen, men när jag vaknade tog jag på dem igen. Då hade jag inte kissat på mig. Jag måste satt på dem fel."
"Du är duktig på att hitta på. Men det här går jag inte med på. Jag accepterar inte att du inte lyder mig och att du ljuger."
"Nej men..."
"Vi börjar med att tvätta lakanen. Följ med mig."
"Men jag kan väl inte gå ner så här, får jag inte ta av mig blöjan först?"
"Varför det? Du kan ha dem på dig så du vänjer dig vid dem."

Skammens rodnad klockan 06.30

Det är klart att det var full med kiss i sängen när jag vaknade. Jag låg i en pöl av kiss. Det kändes både varmt och kallt. Jag insåg att jag gjort något väldigt dumt och jag fick panik. Vad skulle de säga? Om att jag tagit av mig blöjan fast de sagt att jag var tvungen att ha den på mig? Om att jag kissat i sängen dessutom. Om att jag förstört den nya fina madrassen i sängen. Jag skämdes som en hund. Jag ville inte att de skulle få veta det, fast jag inte förstod hur jag skulle klara mig ifrån att bli upptäckt.

Enda sättet jag kunde komma på var att skylla på att blöjorna läckt. Problemet var att de låg torra på golvet bredvid mig. Inte var jag kissnödig heller. Jag smög upp ur sängen, tog blöjan och smet in på toan i hallen. Spolade ljummet vatten på blöjorna till de var alldeles genomvåta, knöt sedan på dem igen och tassade tillbaka till rummet. Det kändes verkligen obehagligt att lägga mig i den kissblöta sängen igen, men jag hade ju inget val. Det var bara att ligga där och vänta på att "bli upptäckt".

Det är svårt att tänka tillbaka på det

Jag vill verkligen berätta för att få det ur mig, men det är jättejobbigt att försöka formulera sig om det som hände sedan. Det var det första riktiga övergreppet. Och det var bara den andra dagen i fosterhemmet. Jag måste tänka lite till på hur jag ska skriva. 

Första kvällen

Kläderna i min resväska behövde jag inte ens packa upp. Det fanns kläder i garderoben. En del som jag tror systrarna haft, annat nytt. Inget som jag skulle vilja ha på mig. Mycket kjolar och klänningar, för barnsliga, småbarnskläder tyckte jag. Men Mamma pratade på om hur fina de var och hur fin jag skulle bli.

Kvällen kom, vi åt. Bordsbön först. Jag fattade inte vad de gjorde. Skrattade generat. Fick arga blickar.

Så efter maten ; "Nu ska du få ta ett bad så hjälper jag dig att komma i ordning för natten sen." Jag ville inte ha någon hjälp.

Jag låg där i skumbadet och det var skönt, men jag kunde inte låta bli att tänka på blöjorna. Jag ville verkligen inte ha dem. Det kändes jättekonstigt i magen när jag tänkte på det, hur det skulle kännas.

Bara en trettonåring kan vara så naiv. Jag tänkte; "Jag tar av den innan jag somnar. Hon kommer inte att märka något. Jag KOMMER inte att kissa i sängen. Jag sover INTE med blöja."

När jag kom upp ur badet och torkat mig låg det ett nattlinne på sängen. Ett kort rosa nattlinne. Nylon. Små puffärmar. Satte det på mig. Det var jättekort. För kort. Jag tyckte det såg ut som en bebisklänning.

Mamma knackade på och kom in. Log när hon såg mig. "Vad söt du blev."

Jag svarade inte.

"Nu ska jag hjälpa dig med blöjan. Det kan vara lite trixigt att få den rätt själv."

"Men jag kan nog..."

"Nej jag hjälper dig."

Hon tog fram två tjocka madrassblöjor och lade dem i en snibb. Jag fick sära på benen medan hon knöt fast blöjorna med två stora rosetter på sidorna. Jag kände mig JÄTTEDUM. Min stjärt var JÄTTESTOR.

"Så, det är väl inte så farligt."

"Jag ser ut som en bebis."

"Nej då, det ser bra ut. Nu behöver du inte oroa dig för en olycka."

Jag tittade i spegeln och såg den tjocka blöjan titta ut under nattlinnet. Rodnade.

"Ska vi gå ner och säga godnatt?"

"Jag går inte ner med blöja på."

"Då ropar vi på pappa så han får säga godnatt."

Han kom upp på rummet, log när han såg mig, sade "det var väl fina blöjor." Sedan klappade han mig på stjärten.

Jag ville dö. När de sagt godnatt och gått smög jag upp och tog av mig blöjan. Tog ett par trosor i stället. Tänkte; "Jag får gå upp tidigt i morgon och bädda sängen, säga att det gått bra och att jag bytt om.

Det dröjde länge innan jag somnade. Längtade efter min riktiga mamma och pappa.

Jag hoppades nog innerst inne att jag skulle få ett annat svar

"Eh, varför står det ett blöjpaket på mitt rum? Jättestora blöjor."
"Det är ju dina blöjor. Vi vet att du kissar i sängen."
"Men, eh, jag har inte blöjor..."
"Jo nu har du det. Du vill väl inte ha kiss i nya fina sängen."

Det såklart, men jag ville inte ha blöjor på mig heller. Hur skulle jag lösa det här?

"Det är inget att skämmas för. Det finns jättemånga stora barn som har nattblöja."
"Jamen..."
"Det är inget att diskutera."

Känslan i magen av att förstå

att jag inte skulle få sova i den nya fina sängen med sin nya fina madrass, sina nya lakan och sitt nya överkast om jag inte hade nattblöja på mig.

Blöjpaketet stod också och väntade på mig på rummet. Jag såg det nästan på en gång och kände hur jag rodnade. En stor vit och brun plastpåse full med tjocka blöjor, tecknade bilder utanpå som visade hur blöjorna skulle knytas på med hjälp av plastsnibb. Snibbarna låg i separat påse bredvid. MAXI-snibbar stod det på påsen.

Jag ville bara därifrån.

Känslan av att få komma in på sitt "nya rum" och få se sin nya säng

Det var verkligen fint i ordninggjort. Nymålat, nytapetserat, nya möbler. Väldigt flickigt, men fint. En NY fin vitmålad säng. Ny madrass. Nya lakan, nytt överkast.

En socialsekreterare hämtade mig en fredagseftermiddag

Mamma hjälpte mig att packa väskan redan på torsdagen. Det gick fort för det fanns inte mycket att packa. Lite kläder bara, lite småprylar, några Starlet-tidningar.

Nu var det ju en "frivilligplacering" så vi visste ju i alla fall att vi skulle få träffas. Jag försökte låta bli att gråta. Mamma grät. Pappa satt bara vid köksbordet och tittade framför sig, tomt. Han var nykter, men det visste jag att han inte skulle vara senare på kvällen.

Fosterhemmet låg i grannstaden två mil bort bara. Socialsekreteraren pladdrade på om vilken trevlig familj jag skulle till. Jag hade ju träffat dem, trodde jag inte att det skulle bli bra? Det trodde jag inte, men jag sa inget,

Hälften av fosterbarnen som sökte ersättning fick den

Den andra hälften blev antingen inte trodda eller fick sina trauman förminskade. Jag sökte aldrig. Kunde inte förmå mig att berätta om hur jag blev förnedrad. Kunde inte berätta om hur Pappa Prästen ville att jag skulle sitta i hans knä på kvällen, med blöjan på mig, hur jag kunde känna hans sura andedräkt mot mitt öra när han stönade av friktionen och försökte låtsas som ingenting, som om det bara var närhet och vänlighet från hans sida. Jag fick sitta där med tjock blöja på mig och ett kort nattlinne. En tonåring som skulle vara hans blöjbebis. Han njöt av det så mycket.

Det var ingen dramatik när jag fick flytta

Ingen akuthämtning, ingen polisbil. Mamma och pappa fick kallelse till socialkontoret när utredningen var klar. Där fick de veta att de kunde gå med på fosterhem frivilligt eller att jag annars kunde tvångsomhändertas. De tog ingen strid. Jag tror de förstod att jag for illa hos dem. Jag minns att mamma sa till mig att det skulle bli bra, att jag skulle få det bättre. Att hon skulle ta tag i sitt liv och få tillbaka mig. Men jag var jätteledsen.

Fosterhemsföräldrarna

Mamma och Pappa skulle jag kalla dem sa de på en gång. Det kändes helt fel. Jag hade ju en mamma och en pappa som jag "skvallrat bort". Jag ville inte säga det. Kunde inte förmå mig. Ville inte säga förnamnen heller. Sade så lite som möjligt.

Pappa är präst i största frikyrkan i stan. Mamma jobbar nattdeltid på sjukhemmet och stöttar Pappa dessutom, spindeln i nätet i församlingslivet. De är "fint folk". Väl sedda. Prydliga. Ordentliga. Falska. De har två egna flickor fast de är äldre än mig och bara en av dem bor kvar hemma.

Hos mamma och pappa behövde jag inte ha blöjor på mig på natten

Dom brydde sig inte om sånt. Men om jag skulle ha rena lakan så fick jag tvätta själv. Jag minns att jag brukade bädda med handdukar under rumpan för att madrassen inte skulle bli helt uppblött. Men den luktade jättemycket kiss i alla fall. Och vi hade ingen tvättmaskin i lägenheten. Jag fick ingen hjälp att lära mig att tvätta mig själv heller så jag luktade alltid smuts och kiss. Det och att jag berättade för fröken att jag fick stryk hemma ibland var det som gjorde att vi blev anmälda till socialen. Jag tyckte att det var mitt fel att vi inte fick bo ihop

Jag var Kiss-Ungen hemma hos mamma och pappa

Det var det de kallade mig för. De brydde sig inte så mycket om att jag kissade på mig. Det gjorde de också ibland, särskilt när de var på fyllan.

När jag kom till fosterhemmet fick jag heta "Kiss-Lisa" när mitt skvättande diskuterades. Eller "Lilla fröken Rustibuss" om de ville skoja till det. Jag tyckte inte det var roligt. Jag bara skämdes för att vara tonåring och sängvätare och för att de satte på mig blöjor för det. De ville ju att jag skulle skämmas. Jag skäms fortfarande när jag tänker på det, fast det snart är trettio år sen.